1566-1638 Georg Flegel Location German painter. He was the son of a shoemaker, and not being a Roman Catholic, probably moved to Vienna after 1580, when the Counter-Reformation began to take effect in Olmetz. In Vienna he became the assistant of Lucas van Valckenborch I, whom he subsequently followed to Frankfurt, then an important centre for art dealing and publishing. He filled in staffage in van Valckenborch pictures of the seasons and portraits, inserting fruit, table utensils and flowers as still-life set pieces. His faithful reproduction of flowers and fruit drew on watercolours by Derer, still-life painters from the Netherlands living in Frankfurt, and botanical and zoological illustrations by Joris Hoefnagel, Pieter van der Borcht IV and Carolus Clusius (1525-1609) then being published in Frankfurt.  Related Paintings of Georg Flegel :. | Blumen | Still Life (mk08) | Still-Life with Fish | Two Tulips | Still Life with Stag Beetle |
Related Artists:
CORNELIS VAN HAARLEM
Dutch painter (b. 1562, Haarlem, d. 1638, Dutch painter and draughtsman, was one of the leading Northern Mannerist artists in The Netherlands, and an important forerunner of Frans Hals as a portraitist. Cornelis Corneliszoon was a member of the Mannerist school of Haarlem, which was highly influenced by the work of Bartholomeus Spranger, whose drawings were brought to Haarlem by Carel van Mander in 1585, and had a strong immediate effect.[1] He painted mainly portraits as well as mythological and Biblical subjects. Initially Corneliszoon painted large-size, highly stylized works with Italianate nudes in twisted poses with a grotesque, unnatural anatomy. Later, his style changed to one based on the Netherlandish realist tradition. When his parents fled Haarlem in 1572, as the Spanish army laid siege to the city during the Eighty Years' War, Corneliszoon remained behind and was raised by the painter Pieter Pietersz., his first teacher. Later, Corneliszoon studied in Rouen, France and Antwerp, Belgium. Corneliszoon in 1583 received his first official commission from the city of Haarlem, a militia company portrait, the Banquet of the Haarlem Civic Guard. He later became city painter of Haarlem and received numerous official commissions. As a portrait painter, both of groups and individuals, he was an important influence on Frans Hals. Together with Carel van Mander, Hendrick Goltzius and other artists, Corneliszoon formed the Haarlem Academy or "Haarlem Mannerists". Probably this was a very informal grouping, perhaps meeting to draw nude models, and certainly to exchange artistic views.[2] Corneliszoon also played a role in reorganizing the Haarlem artists' and artisans' Guild of St. Luke, eliminating its medieval organization and raising the status of the artists. Corneliszoon married Maritgen Arentsdr Deyman, the daughter of a mayor of Haarlem, sometime before 1603.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Andrea del Sarto
Italian High Renaissance Painter , 1486-1530 Italian painter and draughtsman. He was the leading painter in Florence in the early years of the 16th century, and, under the influence of Leonardo da Vinci, Fra Bartolommeo, Michelangelo and Raphael, he elaborated and perfected the classical style of the High Renaissance. In the second decade of the 16th century his art anticipated aspects of Mannerism, while his direct, immediate works of the 1520s became important models for the more naturalistic Tuscan artists of the Counter-Reformation. He painted mainly religious works, including both altarpieces and major cycles of frescoes. His portraits, distinguished by a dreamily poetic quality,